zaphire

Jag är så stolt över mig själv, jag klarade och vågade gå det där spåret på en och en halv kilometer själv klockan 6 imorse. Alla som känner mig väl vet att jag aldrig går i skogen själv, inte ens med min egna hund. Har aldrig gillat att gå i skogen, inte ens med någon men det är helt klart bättre då. Jag klarade det i alla fall och jag mötte inga vildsvin (det finns tydligen ganska mycket vildsvin där och det var väldigt uppbökat på sina håll i mitt spår) däremot hade de kört med en gödslingsmaskin i skogen, jag hade inte en aning om att man gödslade i skogen. Gör man verkligen det? De hade i alla fall kört ner de flesta av mina snitslar men eftersom att det var tredje gången jag gick spåret och hade med min karta så klarade jag det fint. Blev däremot anklagad för att ha gömt apporterna (pinnarna/träbitarna) som hunden ska plocka upp för hennes (hon som körde spåret) hund brukade aldrig missa några apporter. Nä nä, det är illa när man har kommit så pass långt med hunden (de tävlade i elit) och bara tävlar för att få ett resultat och inte för att det är kul. Och när man måste skylla på något eller någon, i detta fall mig, för att det inte gick bra. Jag är inte glad på henne kan jag ju säga men tror aldrig jag kommer träffa människan någon mer gång. Jag lovar att jag inte hade blivit bemött på det sättet om jag varit 30 år äldre, det vill säga 48. Det är så många äldre (ja inte alla, det vet jag) som tror att vi yngre inte kan och att de måste sätta oss på plats, då menar jag inte bara inom hundvärlden utan också i andra klubbar och föreningar. Som tur är så har vi inga sådana människor på våran brukshundsklubb men hade vi haft det så hade de märkt ganska snabbt att jag inte tar åt mig och att jag och min lilla terv minsann kan både det ena och det andra. Ja, Ebba är i alla fall proffs på att sno mat och sen har vi ju agilityn.